Grymaste brudarna i Världen !

Det har jag faktiskt ingen aning om, vet bara hur min framtid kommer se ut.
Men med någon som är familjeinriktad, charmig, omtänksam osv.osv... Ni kan det där. Som är sig själv framför allt.
Men det där kommer med tiden, får vänta och se helt enkelt.

Någonting som upprör mig riktgit ordentligt, det har ni säkert förstått vid det här laget, eller gör mig riktigt förbannad helt enkelt, är utalandet om livstid. Man kallar inte någonting för livstid när det inte är det, fångarna ska inte ha någon som helst möjlighet att överklaga. Varför är Sverige ett så fruktansvärt mesigt land när det gäller straff över huvudtaget ? Det är inte rättvist för någon av parterna - varken för fångarna eller offren.
Tänker inte låta det här förstöra min kväll, så jag slutar nu.

Jag har 4 smeknamn - Ems, Mila, Edgar och Disktrasan.

Ems kom till på listan för bara någon månad sen, det är endast klassen som använder det.

Mila har funnits ett tag, dock inte så många som vet att det existerar. Det är bara mina småsyskon och en kompis som använder det. Men om jag skulle föredra något så är det väl det tror jag.

Edgar har jag fått höra sen jag började gymnasiet, internt skämt.

Och slutligen Disktrasan. Om det är någon som använder det så är det väl Lotta tror jag. Det är en ganska lång historia egentligen, men jag ska fatta mig kort.
Vi var hemma hos min farmor&farfar och passade deras hund Leo. Ju längre kvällen gick ju flumigare blev vi. När vi satt och åt middag skrattade vi åt ALLT, som t.ex. diskho, Disktrasa och Cykelpump. Efter den kvällen blev jag Disktrasan och Lotta blev Cykelpump.

Det är alltså här och nu jag kommer avslöja vad jag vill göra med mitt liv för er som har undrat det ett tag.

Måste bara börja med att berätta hur det gick till när jag kom på det.
Jag har alltid tyckt om att titta på dokumentärer, vad det än gäller. Den här kvällen tittade jag på "112 - på liv och död" på Tv4Play. Det är alltså en dokumentär om "tjänstemanslivet" som jag kallar det, (brandkår, ambulans, polis) och hur deras vardag ser ut helt enkelt. Kollade på 5 avsnitt i rad tror jag, och jag kunde bara inte få nog. Det var varken brandmännens eller ambulansens arbete som fascinerade mig, utan polisens. Bara av rena farten slog jag upp polisens hemsida på nätet och kollade runt lite. Var inne där i minst 2h, jag skojar inte. Kom in på lite sidospår, som t.ex. rikskrim & rättspsyk och tyckte att det verkade intressant, men kom på att det var ingenting jag skulle klara av. Klickade mig tillbaka till Polisens hemsida och kollade vad de här intagningsproverna gick ut på, har hört att de ska vara otroligt tuffa. Först kollade jag bara för att veta vad de färdigutbildade poliserna idag har gått igenom, men sen drogs jag in i det mer och mer. Kollade på lite videoklipp de hade laddat upp och jag blev verkligen insatt. Ungefär här blev det uppenbart, jag ska bli Polis.
För er som känner mig kan det verka absurt att jag ska bli Polis, men jag kan säga att ingen av de yrkena jag har varit intresserad av tidigare har klingat så bra som nu, jag tänker verkligen satsa på det ska jag säga.
När jag kom på det spelades mitt liv upp som en bok, jag vet exakt hur jag vill att mitt liv ska se ut fram tills jag är typ 40.

Hade tänkt att börja med att gå ut gymnasiet, inte med toppbetyg kanske, men så jag klarar mig. Ta några extrakurser i psykologi och beteende i allmänhet, för att sedan plugga vidare på Polishögskolan. Jag vet att det är fruktansvärt svårt att komma in, än svårare att bli godkänd. Men mina planer är ju då att både komma in och bli godkänd, för jag har för tillfället ingen plan B. Ungefär här någonstans ska "Mr. Right" komma in i bilden. Planen är att skaffa 2 barn, har redan bestämt vad de ska heta om ni undrar, men det tar vi någon annan gång. Det är nämligen lite mer invecklat än att bara säga, har en ganska lång förklaring till varje namn. Det spelar i princip ingen roll vad den andra parten tycker, jag har redan bestämt mig. Och när jag väl har bestämt mig är det väldigt svårt att få mig att ändra mig. Döpas ska de också göras förresten.
Jag vill segla till ön Skopelos i Grekland. Insane ? Ja kanske, men försår ni vad häftigt ! Hoppas att den här "Mr.Right" kan segla bara, jag har nämligen aldrig stått på en segelbåt, men det är en annan femma !
Jag vet vart jag vill bo, till och med på vilken gata. Jag ska skriva en bok. Tror dock inte att jag vill gifta mig, eller jo, eller nej, eller jag vet inte. Den biten var aldrig med i sagan. Jag tror mig veta vilka kontakter som kommer dö ut, hoppas innerligt att det inte blir så bara.
Sen kommer allting flyta på antar jag, tror inte att jag har glömt något. Flikar in igen i så fall.

Här har ni alltså mitt liv som på silverfat.

Självklart val.
Jag vet ju inte hur hennes privatliv ser ut om vi säger så, men det är inte det som är det intressanta right now. Att bara kunna göra en voltlänga utan problem hade varit guld, gud vilken befrielse. *Hej-jag-kan-göra-en-360-på-stället*, det hade varit något.
Hon verkar bara tycka allt är så himla enkelt hela tiden.

Oj, det hade jag inte väntat mig.
Vi är ingen sån där traditionell familj som sätter oss framför brasan varenda jul och tar ett gulligt familjefoto för att hänga upp på väggen. Verkligen inte. Så jag har faktiskt inget här och nu som jag kan visa. Men jag vet att det finns ett som togs för 100 år sedan som faktiskt är värt att dokumentera. Visst att det inkluderar hela släkten intryckta i ett trångt rum med fejksmajl på hela bunten, men det är ett foto. Tror dock att det är hemma hos min gammelmormor som jag är hos MAX 2ggr/år. Men när jag väl är där ska jag försöka komma ihåg det !

Alltså, om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt vad ordet 'ambitioner' betyder. Jag fattar i princip vad det betyder, men inte på det sättet så jag kan utveckla det.
*Frågar Emmelie i hopp om att bli lite klokare"

Okej, nu är jag med.
Mina ambitioner är typ likadana som alla andras; dvs skaffa sig en bra utbildning, leva ett lyckligt liv, skaffa familj etc.
Inte så märkvärdigt.

Jag saknar tiden när jag var liten. Inga problem, inget att oroa sig för, inga måsten - Ingenting. Det värsta som kunde hända var väl typ när barbiedockans huvud gick av eller att pärlplattan man hade jobbat på så länge gick sönder. När det fulaste ordet man visste var "dumskalle" och "skitstövel", när man bet varandra när man var arg. Den tiden.
 Ni fattar vad jag menar, när man kunde vara barn på riktigt och leva i nuet.

Det är mycket jag är rädd för, t.ex. detta;
* Fåglar
* Vatten
* Att behöva bli sövd
* Dinosaurier
Trånga utrymmen
* Döden
* Tandläkaren
* Bli levande begravd


Fruktansvärd
*panik*

Första gången jag färgade håret. Hua.
Jag var helt wild-'n'-crazy, gick i trean och, håll i er nu, färgade håret rött...! Verkligen knallrött. VI är uppe på nivån ketchup-rött, jag skojar inte.
Tyvärr, (som tur är) har jag ingen bild att visa er, phew.


Ni ser ju själva liksom. :S

Allt får mig att gråta, verkligen allt.

Jag gråter när jag är glad, arg, rädd, irriterad etc. Men, jag gråter aldrig när jag är ledsen, då går det sönder saker och smälls i dörrar etc. Tur att det inte är så ofta då. ;D
Nej men allt från en sorglig låt/program/film till "lyckan-som-uppstår-när-syskonen-lär-sig-cykla-utan-stödhjul-feelingen." Allt alltså.

Oj, svårt.
(Känner att jag börjar alla Dag 1-45-inlägg så..;))

Nej men jag är ganska självständig av mig så "sånt" vill jag helst klara själv. Alla, även jag, vet att det inte alltid funkar och att man bara klarar sig på egen hand till en viss gräns. Jag har kommit till den gränsen några gånger och jag blir lika knäckt varje gång, jag vill inte inse att det helt enkelt inte funkar.
Nu blev det här en föreläsning om det motsatta ämnet istället, sånt är jag himla bra på.

Min lillasyster har något speciellt i sig, blir alltid på bättre humör när hon är i närheten. Självklart finns det andra saker också; t.ex. att vara med kompisar (till en viss gräns dock), umgås med familjen (även det till en viss gräns), träna etc.
Men som sagt, vill helst klara mig själv.

Behövs inget mer än den här.
 *One-in-a-lifetime-moment*

Oj, det varierar jättemycket, men på senaste tiden har det väl varit dessa;

Glad/Uppspelt och allt inom den kategorin;

Flying the flag

Twist and shout

I just can't wait to be king

Ledsen/arg

Det ingen vet

What doesn't kill you

Because of you

Riktigt jävla uttråkad
.

Den här månaden har jag varit totalt off. Verkligen. När jag läste den här rubriken var jag till och med tvungen att kolla vilken månad det faktiskt var, jag som brukar ha stenkoll på sånt där. Men så kan det vara ibland. Tänker inte skriva så mycket mer än så, det blir så himla deppigt då.

Juliet McCreary

Har sagt det förut och jag säger det igen.
Jag vet inte riktigt varför, jag har bara fastnat för henne. Hon blev känd/offentlig genom Senior elite, och sen jag såg henne första gången så har jag varit fast helt enkelt. Hon vet ju om att hon är känd och hon utnyttjar inte det på det sättet som hon skulle kunna göra, vilket jag tycker är väldigt bra. Hon kör sitt rejs med lite fler filmkameror än vad alla andra gör bara.

Det finns mycket jag ångrar. Allt från småsaker som jag har gjort som har varit väldigt jobbiga för stunden till saker jag har sagt som har förändrat hela mitt liv.
Fast egentligen borde man inte behöva känna att man ångrar saker, tycker jag. För det du gör gör du ju för en anledning, för att du vill få ut något av det. Om du säger någonting som, iallafall i mitt fall, förändrar hela ditt liv så vill du ju få ut något av det. Ha hjälp med någonting eller bara få ur dig massa saker. Och om du gör någonting som det sen finns en anledning till att du ska behöva ångra, så måste det ju ha funnits en anledning till att du gjorde det. Allt ifrån att vilja hämnas på någon, kanske ta eller förstöra någonting, och då måste ju den här personen ha gjort någonting för att "förtjäna" det.
Förstår ni vad jag menar, eller är det bara jätterörigt ?